Jag och min dam ska åka på semester i mars. En kryssning på Nilen minsann, en riktig kultur- och historiainjektion. Min första utlandsresa på 9 år och Pias första semester på jag vet inte hur många år. Nu har vi bestämt oss för att åka själva, alltså utan min son denna gång. Jag har pratat med honom och detta och bedyrat honom att vi ska försöka komma iväg i sommar med honom. Som den kloka elvaåring han är visar han förståelse och uppvisar ingen som helst besvikelse eller liknande.
Nu faller denna semester över med en dag på min vecka, så jag förklarade läget för exfrun idag (jag har inte velat berätta om resan för henne för jag tycker att de inte har med den att göra) bara så hon vet om det. Vi brukar göra så, ge lite dagar hit och dit, man får lappa liksom. Sagt och gjort, vi avslutar samtalet.
En halvtimme går när hemtelefonen ringer. Det är exfruns nuvarande make. Han öppnar med lite plesantries för att vara trevlig. Sen kommer det. Han ifrågasätter varför jag åker på semester med Pia utan att ta med mig min son (som jag har delad vårdnad om). Jag förklarar för honom att han inte har med det att göra och att jag redan har pratat med min pojk om detta och att han förstod anledningarna till denna resa. Det gick tydligen inte mitt ex:s man med på, nejdå, det var dålig stil. Han har minsann betalat för resor där han tagit med sonen min och han har minsann min son mer än mig. Well, det är inte mellan honom och mig, det är mellan min exfru och mig. Hon och jag har ett fungerande avtal om fördelningen av tid hos henne och tiden hos mig (den tiden ligger på 60/40 i hennes favör, typ), men det fick jag minsann kastat i ansiktet.
Han började dessutom dilla något om att han minsann älskar min son (ja, det hoppas jag verkligen eftersom han varit en del av min sons liv i snart 9 år) och att han minsann har att göra med huruvida jag lägger upp mina semesterplaner och vem jag tar med på min semester. Anledningen till att jag och Pia åker själva är vår sak, inte deras och definitivt inte hans. Vad jag och Pia har för planer för vår lilla del av familjen har han ingen aning om, men det ville inte sotskallen lyssna på inte. Nej, nej, han har visst bestämmanderätt, för han älskar min son och har en himla massa åsikter om hur jag agerar som far (som av alla jag känner jag har högsta betyg i) och vad jag gör när jag inte har min son.
Till saken hör att jag tyckt att de gjort saker som jag inte tycker är 100% ok, men inte velat lägga mig i (det handlar ju inte om att pojken tar skada, utan lite andra materiella och imateriella prylar) för jag anser att de måste få lägga upp sina liv som de vill. Jag hoppades att jag skulle bemötas med samma respekt, men icke. Det är förvisso inte första gången de (nå, hon) försöker säga åt mig hur jag ska vara som far, men det är längesedan. Min förhoppning var att de nu förstod att jag utövar mitt föräldraskap som jag anser är vettigt och de bedriver vad de nu gör på sitt vis.
Ack så jag bedrog mig. Och ack så stum jag blir av deras syn på min och min sons liv.
Intressant i övrigt. Jag beslutade mig för att prata med min pojk om hela grejen. Jag frågade honom återigen om han kände besvikelse för att han inte får följa med denna gång:
- Jo, lite, men jag vet ju att vi kommer att hitta på andra saker sen.
Jag förklarade också att jag blev arg över att de lägger sig i mitt och hans liv. Det höll han med om och han uttryckte också att han tyckte att vår tid är vår tid.
Nog för att han fortfarande är ett barn, det innebär inte att han kan skapa sig en bild av anledningar och förklaringar till saker och ting. Jag tycker att de nedvärderar en mycket briljant liten kille som mycket väl förstår vad egentid är (det är väl därför det sitter en tillträde förbjudet-skylt på hans dörr. :))
Jag ska lägga ner det här för nu, bidde bara så förbannad. Känner mig coolare nu. Puh!
